Beskriva, inte diktera

Två hantverk, och det här valde det andra

Det finns två sätt att behandla ett språk. Det första säger hur man borde skriva: grammatikans arbete, korrekturläsarens, stilhandbokens. Det kallas preskriptiv.

Det andra iakttar hur man faktiskt skriver, utan att rätta någon: förkortningarna, skiljetecknen som faller bort, orden som uppfinns i farten. Det kallas deskriptiv, och det är vad språkvetarna gör.

Båda är användbara, och ingen av dem är ett läger man måste gå med i. Men ett tangentbord är ingen språkgranskare: det läser inte ditt manus, det är med dig i ett samtal. Att rätta någon medan hen talar har ett annat namn.

Det här tangentbordet är alltså deskriptivt. Det låtsas inte veta vad som är rätt. Det lär sig det du skriver, och hjälper dig att skriva det snabbare.

Hur det ser ut i praktiken: det föreslår, du bestämmer →

Ditt sätt att skriva har ett namn: din idiolekt

Språkvetarna kallar idiolekt det bruk en enda person gör av sitt språk: ordförråd, vändningar, förkortningar, skiljetecken. Två personer i samma familj delar inte samma.

Så börjar den här appens text i App Store: vi gör inte alla samma stavfel. En statistisk autokorrigering siktar på allas mitt — och allas mitt är ingens idiolekt. Därför missar den så ofta just hos dig.

En regel som du skriver siktar bara på dig. Den kan inte ta fel person.

Vad det ordet inte täcker

Det är bra att vara tydlig med vad termen betyder: en idiolekt hör till språket, inte till fingrarna. Den säger ingenting om din tummes geometri.

Och ändå är det den andra halvan av arbetet. Det här tangentbordet kommer dessutom ihåg den exakta punkt där ditt finger landar på varje tangent — som inte är mitten, och inte är samma som min.

Två lager alltså, som man inte bör blanda ihop: det du skriver, som hör till språket, och hur du knappar in det, som hör till rörelsen. Appen arbetar med båda. Den låtsas inte att de är samma sak.

Hur ett beslut fattas här

En design försvaras med siffror, eller så försvaras den inte. Tre vanor, och du kan kontrollera dem alla på den här webbplatsen:

• Leta upp mätningen innan man bestämmer, inte efteråt.
• Ange källan, så att du kan kontrollera det utan att behöva tro oss på vårt ord.
• Publicera det som motsäger oss. Sidan ”Det vi har läst” tar upp ett fynd som talar mot det här tangentbordet: autokorrigering hjälper faktiskt skrivhastigheten. Det står där för att det stämmer.

Och när en siffra är en uppskattning och inte en mätning märks den som sådan: språkkartan säger rakt ut att ingen, någonstans, mäter på vilket språk världen skriver sina meddelanden.

Studierna vi har läst, med sina källor →
Våra egna siffror, med sina gränser →

Utan korpus — och det är ett avkall

För att studera ett språk samlar man ihop en korpus: stora mängder verklig text, tagen från verkliga människor. Det är hantverkets råvara, och en tangentbordsapp skulle sitta perfekt till för att bygga en.

Den här samlar ingen. Ingenting av det du skriver lämnar någonsin din telefon: inte ett ord, inte en mening, aldrig. Det finns ingen server, på utvecklarens sida, som din text skulle kunna passera.

Det kostar något, och det ska sägas: vi kommer aldrig att veta hur ”folk” skriver i allmänhet. Det tangentbordet lär sig, lär det sig i din telefon, för dig, och där stannar det.

Även den anonyma mätning som appen kan be dig godkänna — avstängd som standard, och återkallelig när du vill — bär fjorton räknare och inget mer: inte ett ord, inte en tangent, inte en skrivrytm. Ingen skulle kunna bygga en språkstudie av det. Vi först och främst inte.

Vad som faktiskt lämnar din telefon, i detalj →